Där allt började i maj 2012

Det här är berättelsen om varför jag skapade sos npf och hur allt började. I år är det fjorton år sedan jag klev in som resurspedagog på en resursskola. Det var maj 2012 och jag minns det nästan som en filmscen. Jag satt på tunnelbanan på väg till en intervju som jag knappt förstod att jag hade tackat ja till. Jag tänkte för mig själv: resursskola, vad är det egentligen.

Jag hade tagit en paus från studierna på GIH och sökt mitt första riktiga jobb. Jag minns hur jag satt där och googlade i panik. Autism och NPF var begrepp jag knappt hade hört talas om. Det lät spännande men också lite skrämmande. Var det här verkligen rätt för mig. Jag hade ingen aning om att just den där tunnelbaneresan skulle bli början på allt som idag är mitt yrkesliv och också grunden till det som senare blev SOS NPF.

Första mötet med en värld som förändrade allt

När jag klev in på skolan möttes jag av en värld som var både intensiv och fantastisk. Jag såg saker som jag själv hade saknat under min egen skoltid. Jag såg engagerade vuxna, lugna miljöer, små grupper och fler vuxna som fanns nära. Jag såg barn som kämpade, barn som briljerade och barn som behövde mer än vad skolan ofta hade möjlighet att ge.

Jag minns hur snabbt jag förstod att varje liten framgång var värd att fira. Jag såg hur rätt stöd kunde förändra en hel dag och hur ett tryggt bemötande kunde öppna dörrar som tidigare varit stängda. Det var där jag kände med hela kroppen att det här är viktigt på riktigt. Och det var där jag bestämde mig för att det här var vägen jag ville gå.

Åren som formade mig och allt jag bär med mig idag

Sedan den dagen har jag rört mig genom många olika miljöer. Jag har arbetat i skola, omsorg, familjer, elevhälsa och verksamhetsutveckling. Jag har handlett personal, byggt träningsprogram, stöttat barn i kommunikation och samspel och lett förändringsprocesser. Jag har arbetat med allt från lågaffektivt bemötande till TBA och AKK.

Det har varit år fyllda av lärande, skratt, utmaningar och möten som stannat kvar i mig. Allt detta har format mitt sätt att arbeta med NPF och tillgängliga lärmiljöer.

När yrkesliv möter vardag och min egen NPF resa

Min relation till NPF är inte bara professionell. Jag är också mamma till en son med ADHD. Och jag lever själv med ADHD.

Det gör att jag ser saker från flera håll samtidigt. Jag vet hur det känns att leta efter material som är tydligt och lugnt. Jag vet hur det är att försöka skapa struktur i en vardag som ibland är allt annat än strukturerad. Jag vet hur mycket rätt stöd kan betyda både för barnet och för den vuxna som försöker hålla ihop allt runt omkring.

Mer information om NPF finns hos Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Varför jag skapade SOS NPF

Jag ville skapa en plats där allt det jag själv saknat kunde få finnas samlat. En plats där man slipper leta i timmar. En plats där material är tydligt, lugnt och faktiskt användbart. En plats där både föräldrar och pedagoger kan känna att här finns något som hjälper.

För mig är SOS NPF mer än en sida. Det är min resa från klassrummet 2012 och vidare genom alla möten, alla erfarenheter och alla insikter. Det är min vardag som mamma. Det är min egen NPF hjärna. Det är allt jag lärt mig, allt jag brinner för och allt jag hoppas kan göra skillnad för någon annan.

En plats för oss och för dig som läser

Här kommer jag dela tankar, idéer, misstag, lärdomar och små guldkorn från både arbete och vardag.

Jag hoppas att du som läser ska känna igen dig, hitta något som hjälper eller bara känna att du inte är ensam. Ofta är det just ensamheten som gör att vi tappar motivationen.

Låt oss göra det här till en plats som skapar motivation. En plats där vi stöttar varandra. En plats där vi är prestigelösa men målmedvetna. En plats där vi testar oss fram. En plats där vi vågar.

Vill du läsa mer om hur jag arbetar med struktur och stöd, besök gärna startsidan.